Nu har jag inte uppdaterat på ett tag för det har varit så himla mycket att stå i på jobbet och i stallet och efter det så har jag inte haft ron att sätta mig att skriva.

Det är mycket som hänt sen sist:

 

* Jag har ökat Richies giva av hö till 15 Kg/dag

* Richie har blivit friserad och ser numera lite sportigare ut och inte som en skogsmulle eller jätteponny! bilder kommer!

* Vi har hoppat en klubbis där vi blev uteslutna i första rundan men felfria i andra rundan.

* Jag har börjat träna för en kompis som är duktig i dressyr så rider numera för tränare ca 4 ggr i veckan.

* Richie och jag har fått en uterittskompis, ett gulligt litet sto vid namn Sorba.

* snart är det dags för vår första dressyrtävling, bara lite finlir kvar så har vi nog stor chans att placera oss i vår första LC, men man ska ju inte vänta sig för mycket, många av de som ställer upp är ju bra mycket mer dressyrintresserade än jag!

* Jag har satt upp ett nytt långsiktigt mål för Richie i dressyren.

 

 

Nu är det dock inte bara positiva grejer som händer, jag har inte något rosa-moln-perfekta-livet-varje-dag!

Jag känner att jag börjat tröttna på hoppningen, jag känner inte den motivationen jag brukade känna.

Det ligger inte i att jag inte vill hoppa, för jag älskar att hoppa och träna Richie, det ligger mycket i kemin mellan mig och min tränare.

Innan tränade jag för Sara som visste exakt hur jag kände efter olyckan med Depa, som visste hur långt hon kunde pressa mig och var underbart duktig på att anpassa alla övningar efter mig och hästen jag satt på, tack vare henne kom jag ju ur den djupa svackan jag hade och fick en helt annan glädje i hoppningen. Nu har jag ju bytt grupp då Sara tyckte jag var så duktig att jag kunde gå vidare till att hoppa för Jossan. INGET ont ALLS mot Jossan, för hon är underbar på alla sätt och vis och är väldigt mån om att jag ska känna mig säker osv. MEN MEN MEN, nu kommer mitt MEN, varje gång jag hoppat för Jossan har jag någon gång under passet känt för att sluta hoppa helt, jag känner mig så kass!! Varje gång jag ser övningarna vi ska göra får jag ont i magen, jag försöker hålla god min och göra övningarna men jag tror att jag undermedvetet verkligen inte vill!

Sara hade mycket "Rena banor och linjer, hinder 5 galoppsprång hinder, Jossan har mycket galoppbom, två galoppsprång Hinder, inte så olika men jag avskyr när bommar ska markera avståndet, för kommer man fel på en bom fuckas allt upp i mitt huvud! Kommer jag fel på hindret som är före så kan jag oftast slutföra linjen med korrekt antal galoppsprång ändå för jag SER avsprångspunkten och KÄNNER den på ett annat vis!

Sara pressar mig alldeles lagom, säger jag att jag inte vill så kan hon säga; nu har du hoppat banan en gång, sluttramsat, nu hoppar du Emelie. Jossan är inte dålig på det viset men hon säger mer; men gör inte det då, vilket får mig att känna mig sjukt feg och kass på alla sätt och vis!
Varje gång är jag nöjd med Richie som bara den, men aldrig med min egen insats.
Jossan och Sara är två helt olika tränare, och hade jag fortfarande ridit Nickie hade jag antagligen ÄLSKAT Jossan-träningarna, men nu när jag har Richie så är det inte bara mig det handlar om, det handlar om honom, så nu saknar jag verkligen Sara-träningarna...

Vet att det finns folk från BPK som läser här så jag säger det en gång till: JOSSAN ÄR EN SUPERBRA TRÄNARE, JÄTTESNÄLL OCH DUKTIG PÅ ALLA SÄTT OCH VIS!!! MEEEEEN, DET KÄNNS INTE SOM OM JAG OCH RICHIE PASSAR IN DÄR KUNSKAPSMÄSSIGT ÄÄÄÄÄN, SÅ FELET LIGGER I MIG, INTE JOSSAN.

 

Vet dock inte om jag borde ta upp det och gå tillbaka till Sara-träningarna ett tag tills jag och Richie verkligen hittat varandra i hoppningen och sedan gå tillbaka till Jossan. är så kluven, För det tar ju ca 1 år säger de ju att rida in sig på en ny häst och jag har bara haft Richie i 4 månader, så det känns som om det kanske vore det bästa för oss för tillfället?

 

Har ni läsare känt likadant någon gång och hur gjorde ni?
behöver verkligen all hjälp jag kan få!!