Att förlora någon man älskar gör alltid ont, vare sig det är människa eller djur.

Jag har haft sån "tur" att jag ännu inte förlorat någon människa jag älskar så högt som jag älskar min mamma, pappa, mormor eller morfar.

Men jag har förlorat en bästa vän i form av en häst.

Som tur är så är detta den enda häst jag behövt ta det svåra beslutet av avliva än så länge, förhoppningsvis slipper jag ta det på ett tag heller, visst Zinta är 30 år gammal nu och sjunger på sista versen MEN jag hoppas innerligt att vi en dag bara ska hitta henne och att hon fått somna in lugnt och stilla själv.

 

Captain Cook var den första häst jag fick ta fullt ansvar för, mormor stod för det ekonomiska men jag var den som var upp varje dag, vinter som vår, sol som regn, frisk som över 39 graders feber.

 

Tyvärr så togs han ifrån oss alldeles för tidigt på grund av streptokockförändringa i skapet, vi gjorde allt som stod i vår makt, vi tvättade med bakteriedödande tvål, han fick antibiotika och till sist en värstingkur på 42 penicillinsprutor fördelade över 3 veckor (2/dag). Inget hjälpte, han blev bättre för att sedan bli ännu sämre.

Jag minns än idag när jag kom hem från stallet och mamma berättade att tisdagen efter skulle KLS komma och hämta honom. Jag hade varit förberedd på det men jag inser nu att man blir aldrig helt beredd på att få veta att man bara har några få dagar med sin bästa vän.

 

Den tisdagen fick han så mycket av hans favoritmat som han bara kunde äta och vi gjorde iordning en hink som de lovade att de skulle ge honom innan de avlivade honom, men jag fick höra sedan att han ville inte ha mer, han tog ett par tuggor för att vara snäll men inte mer, han hade inte varit rädd eller skärrad utan bara stått där, som om han visste vad som skulle hända och såg ljuset i tunneln. Först idag slår det mig hur illa däran han faktiskt var.

 

Det går inte en dag utan att jag saknar honom och tänker på honom, undrar vart jag hade varit om han hade fått leva, han hade ju allt och så mycket att ge, så mycket att lära mig, men ödet hade annat i åtanke för mig. Hade jag haft honom kvar hade jag antagligen inte stått i Braås med Richie nu, då hade jag jobbat i ett stall med vanan av de högre klasserna, det är jag säker på, men allt händer till det bästa.

 

Jag älskar ju Richie över allt annat och alla andra hästar jag träffat, Golden, Chesney och de andra jag hjälpt till med, de hade jag ju inte träffat om mitt öde tagit en annan vändning.

 

Captain Cook, du var den lysande stjärnan som falnade för att till sist slockna helt, du lämnade ett stort tomrum i min själ och jag vet att någon gång kommer vi ses igen, då jag kommer till din sida universum. Vart du än är så vet jag att du har det bra och inte lider, mitt hjärta, jag älskar dig, nu och förevigt..