Detta är inte 100 % hästrelaterat men det har med hästar att göra.

 

Det är inte många som vet detta, det är för att jag nästan skäms över att ha det såhär.

Men jag har flertalet gånger fått "diagnosen" grav ångest från flera psykologer, gått med i ångestgrupper och fart in och ut hos olika hjärnskrynklare på grund av min ångest.

Det är inte ångest över att jag har för mycket att göra eller för lite kompisar eller presterar dåligt blablabla.

Jag lider av dödsångest, rädslan av tanken på att dö.

 

Ända sedan jag gick i 6an så har denna ångest varit en fett stor del av mitt liv, upptagit en stor del av min vakna tid och väckt mig på nätterna.

Många förstår inte oss med ångest och säger "men vafan, du är bara si och så gammal, tänk inte på det, snap out of it"
Men så enkelt är det inte.

Jag kan bara beskriva utifrån mig själv men såhär är det för mig:

 

Jag kan vakna mitt i natten, kan inte andas, huvudet bränner som tusen eldar, mitt hjärta rusar alternativt slår enormt oregelbundet, jag svettas, brinner, kallsvettas, kan inte röra mig, gråter i ren panik, jag vill bara skrika rätt ut, springa så långt mina ben bär men paniken ökar när jag inser att hur långt jag än springer så kommer jag inte undan den dag då mina nära och kära försvinner och den dag det blir min tur.

Under mina värsta perioder så upptar det varenda vakna sekund, håller mig vaken hela nätter fram tills jag kan somna mitt på dagen av ren utmattning, dessa dagar kan jag aldrig få ro, jag går runt som en osalig ande, sätter mig ner i ett par minuter och sen är jag uppe igen, under de värsta attackerna har jag velat klösa ögonen ur mig själv och slitit mitt hår, sovit bredvid min mormor trots att jag då varit kanske 17-18 år. Min mormor och mamma har otaliga gånger fått hålla om mig hårt och fått sitta och känna sig helt hjälplösa för att de vet att vad de än säger eller gör så mår jag inte bättre, de har stått ut med mig och stöttat och hjälpt mig alla gånger jag behövt gå hem från skolan för att jag inte klarat av det.

De värsta perioderna, som jag beskrivit ovan kan hålla i sig i månader, då blir jag isolerad, pratar bara med mina närmaste kompisar och umgås extremt mycket med min familj, kan börja gråta när jag ska åka ifrån mormor och hem till mamma och tvärt om för att jag är så rädd att det är sista gången jag ser dem.

 

För ett par somrar sedan hade det gått ca 4 månader och jag fick en remiss till en "specialist" som jobbat med ångest i hela sitt liv osv och började en utredning för att få antidepressiva tabletter. Dock så fick jag höra att de första månaderna så skulle min ångest trappas upp och bli "7 resor värre" och det avskräckte mig rejält!

Bestämde mig trots min ångest för att avstå från tabletterna.

 

Men vet ni vad som hållit mig på fötter utom mina nära och kära?
Jo! hästarna.
Alla mina hästar har fungerat lika bra som terapi som för allt annat.

Dock har alltid min ångest funnits där.. Tills nu.

 

Den dagen Richie rullade in på min stallplan var den lyckligaste dagen i mitt liv sen jag fick min ångest.
Sedan den dagen har jag inte haft en ångestattack, inte fått panik eller vaknat på nätterna.

Richie är inte bara min  bästa vän och själsfrände, han gör mig PSYKISKT hel.
Att han har kommit in i mitt liv har gjort mig tillfreds och lycklig med livet, trots att dagar kan vara skit så gör han dem alltid bättre, att bara stå inne i hans box och rykta, gosa eller se på när han äter gör att jag blir alldeles varm.
Jag tror att Richie är just det jag behövde för att finna friden och ron till att orka läka alla år som sårat mig både själsligt och mentalt. Jag känner mig inte längre som ett psykfall med en tickande bomb inom mig, jag känner mig lugn, tillfreds och har som sagt funnit ro.

 

Det är inte bara jag som märkt hur positivt hästarna har påverkat mig, både mamma och mormor trodde ju ett tag att jag skulle spåra ur totalt och bli något alldeles hemskt, ett tag så hade jag ju destruktiva tankar och min ångest och rädsla för döden fick mig att tänka att om jag dog så hade jag sluppit ångesten, mamma stackaren var alldeles uppriven och orolig för mig och hon säger än idag "hade du inte haft hästarna så tror jag inte att jag vill veta hur du hade slutat"

Och de flesta märker det speciellt nu när jag har Richie, jag var på väg att drunkna, men han drog upp mig, han är det där underbara andetaget man tar efter att ha varit lite för länge under vattnet.

 

Därför tänker jag aldrig släppa Richie ifrån mig, han har gjort mitt liv, för första gången på 9 år, helt ångestfritt...