Jag skrev ju att jag skulle berätta hur mycket jag fått ihop till Richie nu, så nu kommer jag berätta.
Anledningen till att jag inte berättat tidigare var att jag ville vänta och se hur mycket jag skulle få ihop med födelsedag osv!

men jag har fått ihop 17.500 kr!!!

Det känns sjukt bra!
Jag vet att jag kommer klara det eftersom jag har ett jobb och lägger undan pengar hela tiden!
denna månaden har jag lagt undan ca 6.500 kronor!! :D

 

fick erbjudande om en box på ridklubben redan nu, har ju ställt mig i kö men jag känner att jag inte kan lägga 1000 kronor i månaden på något jag inte kan bruka förrän till sommaren :)
Men så fort en ny box blir ledig så kommer jag att hugga den direkt!
om det sen betyder att jag måste vänta med att inackordera Richie i braås så får det vara så men då får jag väl ha honom hemma hos Zinta så länge :)

 

 

 

Tävlade ju i söndags och jag måste säga att jag är väldigt nöjd!

Började ju med att jag och Emma, den andra tjejen som skulle tävla Depa, knoppade hästen och ryktade.
Efter ett tag så gick jag ut och hjälpte till att bygga banan och sedan gick vi banan.
Det var en ganska lätt bana så jag kunde fokusera mer på att försöka träna på att se avstånd och rida bra vägar.

Målet med denna rundan var egentligen bara att ha roligt och känna av Depa på en höjd vi hoppat många gånger tidigare.

Kände faktiskt att 70 cm var väldigt lågt, har väl fått blodad tand efter träningarna då det gått så bra!
så nästa gång så taggar vi till på 80 cm!

så till resultatet:
hon var lite tittig mot första hindret, mormor sa att de kan ha varit för att solen låg på hindret så där fick vi en vägran.

Jag gav henne en klapp på halsen och gjorde en ny anridning och då gick det super!
resten av hindrena gick alldeles utmärkt!
är väldigt nöjd och speciellt eftersom jag inte tvekade något efter vägringen utan jag höll mig lugn vilket jag har haft svårt för innan!

 

 

Igår hade vi dressyr, hade Depa!!!

Kan bara säga att hon var så otroligt duktig!
I början var hon lite bitchig osv men i slutet så blir det alla andra gånger jag ridit henne, hon dansade med och det kändes som om vi hade kunnat hålla på föralltid!
Nu är jag fett taggad inför söndagens tävling!!!

 

Imorgon kommer jag avslöja hur mycket jag sparat ihop till Richie!
Tänkte jag kör det en gång i månaden här så ni kan följa det lite :)
kommer dock som jag sagt tidigare inte avslöja vad han kostat mig förrän han står hemma hos mig här!

Sååå alltså är det ingen mening att ni frågar ;)

 

Igår hade vi hoppträning!
Vi hoppade bana med ganska många svängar, kombinationer och banansvängar osv!
Red Depa och jag kan bara säga GOOOOSH vad bra det gick!
I kombinationen lyckades vi sjukt bra med att bara få in ett galoppsprång emellan hindrena, var ju bara sex meter emellan så det ska ju inte vara mer fick vi lära oss igår :) 

efter det hoppade vi en bana där vi satte ihop alla svängar osv!

Först hoppade vi den på kanske 60 cm eller något bara inte så högt, efter det så var det meningen att vi skulle hoppa samma höjd som på tävlingen, alltså 70 cm för mig!

MEN! Sara höjde ytterligare till två av oss, jag sa dock att så högt vill INTE jag hoppa. 
Sara: Men Emelie, det är bara 75 cm och du har ju anmält dig till 70!

 

Sagt och gjort, jag hoppade och det gick så SJUKT JÄVLA BRA!!!!
Är så jäkla nöjd!

Efter jag hoppat så sa Sara, något av sprången var faktiskt 80-85 cm!
Jag tyckte väl att det var lite högt för att vara BARA 75, 70 är ju lixom inte högt!

 

Jag är väldigt stolt att efter bara 4 hopplektioner på Depa så hoppar vi NÄSTAN lika högt som vi gjorde innan jag trillade av, och det bästa av allt!
JAG VAR INTE ETT DUGG NERVÖS!!! 

 

Jag har Sara, min otroligt duktiga ridlärare att tacka för att jag kunnat komma tillbaka från att vara livrädd till att hoppa trots lite tvekan och efter första hindret bara köra på!
tack tack tack! <3

 

Idag så var jag ute och skrittade en runda med Johanna från min ridgrupp!
Zinta och Ganti, våra stallvärdars islandshäst, tyckte att det var superkul att komma ut och se annat än hagen!
Tänk att dessa hästarna fortfarande orkar, 28 & 29 år gamla och pinnar på som om de vore ungponnysar!

 

Inte nog med det så fick jag se en lite busig sida av min gamla tant idag, hon blev rädd för EN GRÄSTUVA!!!!
Kunde inte fatta att hon spände hela kroppen och dansade åt sidan och blåste upp sig för en grå, jordig grästuva som hon dessutom gick förbi påväg bort från stallet!
hon är tokig min tant, det är ju därför man älskar henne, för att hon är hon <3

 

Igår red jag dubbla lektioner! Red Depa och jag kan itne annat än att säga att jag saknat denna häst!
Är så taggad på att tävla henne nästa söndag :D

 

Lektion 1:

 

hade mest fokus på att få till allting bra eftersom jag skulle rida en lektion till. 
Vi hade lite övningar på långa och korta anridningar till oxrar och hoppade i bågar mellan två hinder med en volt emellan och även en linje med tre hinder.

Depa blev lite sur när hon mitt i bågen var tvungen att göra en volt, det vill inte jag göra tyckte hon så då fick jag mig en liten bockning hehe, hon är så söt!

Hon skötte sig jättebra och hon lyssnade både på mina drivande och förhållande hjälper. 

 

Och vi i gruppen hade klätt ut oss också i Halloween tema, assnygga var vi, bild kommer längre ner :D

 

Lektion 2: 

 

Nu var ju Depa redan uppvärmd så då kunde jag redan från början kräva lite mer av henne och började jobba henne redan från början och försökte fokusera på hennes vänstersida eftersom hon är lite stretig i den sidan, svår att få igenom en fin ställning eller böjning där. Men hon skötte sig jättebra och hon trampade på bra och jag behövde bara krama om henne med benen så sänkte hon huvudet lite och efter ett tag när man tagit tyglarna jobbade hon jättefint stundvis, nu var inte min tanke att dressyra så fokuserade inte på formen så utan bara att hon skulle sänka huvudet en aning i uppvärmningen och jobba lite med ryggen.

 

På framhoppningen skötte hon sig super och vi sammarbetade verkligen hon och jag hon kändes så harmonisk, älskar när hon känns sån!

När vi skulle hoppa bana sedan så hökde Sara hindrena till mig de var väl 70-75 cm men det är lagom såhär i början. och hon hoppade så fiiiint!

när jag var klar så ville Sara att jag skulle hoppa medellinjen med de tre hindrena en gång till, första gången kom jag lite efter i språnget, det blev så stort vilket ledde till att vi kom lite dumt på hinder nummer två och även nummer tre så nu sa hon att jag skulle ta ettbeslut i LUFTEN. 
det hände nästan likandant på första hindret, enda skillnaden var att jag var beredd och följde med i språnget och så fort hon landat så snärtade jag till lite med spöt så hon fick gå på ett steg mindre och det gick SKITBRA!!! :D 
de tre sprången var de bästa jag känt på sjukt länge :D

 

ååh är så taggad!
dock är det så många som anmält sig till denna tävlingen så kommer bara kunna hoppa en klass, men valde då att bara ta 70 eftersom jag hellre tar en klass som jag hoppat många gånger tidigare för då behöver jag inte fokusera så mycket på höjden osv utan bara på vägen och hästen. 
går det bra så kommer jag naturligtvis skriva upp mig på 80 när tillfälle ges nästa gång!

nu kommer den sjukt snygga bilden :D

 

Nu kommer jag skriva om  och visa bilder på den senaste hästen jag ägt, Chesney!

Allting började med att jag var på Fenix Park, ett ridläger som jag brukade åka till. 
År 2006 var den första gången jag såg honom. 
Han såg snäll ut och jag tyckte han var söt, inget speciellt med honom egentligen, 
Jag frågade varför han inte gick med på lägrena och det jag fick till svar var att han var "tråkig och trög". 

Jag tänkte inte mer på honom utan jag gick och hämtade min egen lägerhäst för att sedan gå därifrån. 
En som red i min grupp fick rida honom på en uteritt och han var ganska så slö och min första tanke var: 
"En sån häst skulle jag aldrig vilja ha, fy fan vad tråkigt" 

 

Åren gick och år 2010 så jobbade jag på Fenix Park. 
En dag så skulle jag leda en uteritt med lite mindre erfarna och den enda hästen som fanns inne som jag tyckte passade, det var Chesney!
Jag sadlade och red iväg med de yngre tillsammans med en annan ledare som red längst bak, halvvägs så mötte vi en stor illalåtande skördetröska, men chesney han kollade bara nyfiket på den och lunkade sakta vidare och de andra hästarna brydde sig inte märkvärdigt heller. 
"Kanske borde jag lära känna den här ponnyn mer" var min tanke. 
Så på kvällen så red jag ut en runda tillsammans med Lina, en som jobbade på Fenix samtidigt. 

Allt gick lugnt och fint till och dagarna förflöt och jag red Chesney varje dag, på banan och i skogen. 
Vi skapade ett band vi två och den dagen jag bestämde mig för att sluta på Fenix och åka hem så var han den enda jag tänkte på, jag skulle sakna honom så mycket och jag visste ju inte om jag skulle få se honom igen. 

 

I september samma år så ringde telefonen, vi satt nyss och pratade om Chesney vid matbordet, tror jag berättade om någon uteritt som vi gjort, det var Majken, ägaren till Fenix Park. 
Hon undrade om jag ville hyra en häst från dem, vilket jag sa att jag inte hade råd med.

"du får den för 1000 kronor för hela året"

jag svarade bara att jag skulle prata med mormor om det. 
"Var det inte en häst här du var himla förtjust i, Chesney var det va?"
Ja, svarade jag bara, jag höll mig kort eftersom jag egentligen inte hade någon större lust att prata om Chesney, jag skulle ändå inte få se honom igen. 

"Han finns kvar"

Då var det klart att jag var tvungen att prata med mormor, tack och lov så gick både hon, morfar och mamma med på att jag skulle få ta hem honom så den 17e september 2010 så backade jag ut honom på stallplanen till stallet vi hyr in i. 

 

Året gick väldigt fort och mitt enda egentliga fokus var att få honom att tycka det var roligt att galoppera i skogen, att han skulle bjuda till lite själv, och visst funkade det! 
Han blev riktigt trevlig att ha med ut i skogen och det bästa vi visste var att rida ut i skogen på hösten och bara lyssna på fåglarna och kolla på alla fina färger! 

och året flög iväg och snart var det börnaj på juni, dags att lämna tillbaka honom, och jag visste att nu får jag aldrig se honom mer, jag hade inte råd att hyra honom för fullt pris året efter så det såg mörkt ut. Det var i samma vända som han gick som allra bäst.

 

En kväll, kanske en vecka innan vi skulle lämna tillbaka honom så satt jag och mormor vid matbordet och pratade om hur mycket vi skulle sakna chesney, han var ju trots allt en väldigt charmig och väldigt väldigt snäll herre. 

då sa mormor "Om vi skulle ta och ge ett bud och se om de tar det"

Fenix ville nämligen ha 50 000 för honom men med tanke på att han var 16 år, hade ingen utbildning och hade ingen vidare motor så man kunde komma över några höjder så tyckte vi inte att han var värd priset. 
Jag ringde till Fenix och vi gav ett bud, de skulle diskutera det där nere. 

Ett par dagar senare så kom jag hem till mormor och hon sa: Nu har jag pratat med Majken, och vi köper honom! 

 

Lyckan var ju gjord, han kom bort från Fenix och jag skulle få mer tid med honom. 
Dock så hade jag inga ambitioner till tävling så han passade ju mig utmärkt, men eftersom jag inte kunde underhålla och utveckla min ridning på Chesney så började jag rida på BPK, där träffade jag Depa, och Sara fick fram min motivation till tävling, jag insåg hur mycket jag saknat att hoppa och känna adrenalinet när man hoppar ett hinder som man tycker ser lite högt ut men man klarar det och känslan av att flyga. 

 

Där började jag och Chesney glida isär, men jag kämpade och kämpade och en dag så tog jag med honom till BPK så att Sara kunde rida honom, hon red honom och sa att traven kunde hon fixa till men galoppen skulle bli värre. 

Hon red honom en andra gång och konstaterade att Chesney absolut inte var en häst för mig, jag hade tidigare försökt få mormor att förstå det men hon tycker ju precis som jag om Chesney väldigt mycket och därför så tyckte hon att nej men han passar oss bra. 
Men efter den dagen så satte vi ut Chesney på annons och där började det eviga sökandet för ett nytt hem till min pärla. 

Det började med att han var uppe i Mora på bytesprov, jag fick hem fullblodet Oscar, ett onlägg om honom kommer. 
Det funkade inte mellan mig och Oscar så jag sa till ägaren att jag vill inte ha honom men vill du ha Chesney får du köpa honom. 
Det kunde hon inte även om hon ville, för hon hade inte plats om hon inte blev av med Oscar. 

 

Sedan kom det ett par tre stycken och provred honom och jag började nästan ge upp hoppet för att jag skulle hitta det rätta hemmet för honom. 
Men en dag så jag en annons där det var en kvinna som sökte en snäll och trygg häst, och eftersom det inte kostar något att mejla så mejlade jag henne och länkade annonsen till Chesney.

Ett tag senare kom de ner och provred och vi hade bestämt att om de ville så skulle de få ta hem honom på prov i två månader.
Provridningen gick bra och den 27e Juni 2012 så åkte min pärla upp till Åmmerberga uppe i östergötland. 
Tiden flöt på och allt gick bra för Chessan där uppe och jag tänkte direkt, att kommer han hem nu så ger jag upp, då får han stå här hemma och nöja sig med lite sporadisk ridning när jag har tid och lust, motivationen till ridning hade sjunkit till botten just då nämligen. 
Men den 3e september 2012 så åkte vi upp till Åmmerberga och hälsade på Chesney och samma dag så skedde betalningen och Chesney var inte längre min ponny. 

Jag kände ingen sorg eller tomhet, endast lättnad och lycka, för dit han kommit är ett paradis om man heter Chesney, människor som inte försöker ändra på honom, de älsakr honom för den han är inte för det han kunde varit. Det var först efter några dagar som jag insåg att Chesney aldrig mer skulle komma hem och när jag öppnade datorn där jag hade honom som bakgrund så brast det, jag grät och jag grät och grät lite till. 
saknaden gör ont när den sätter den sidan till men jag kommer aldrig ångra att jag lät honom gå.

 

Chesney är en av de mest speciella hästarna jag träffat, han är så snäll och underbar på alla sätt och vis och jag vet att nu har han det bra, han är lycklig och bortskämd med äpplen däruppe!

Min fina ponnyplutt.... jag kommer alltid älska dig... <3

 

Precis som jag skrivit om de andra hästarna och visat bilder kommer jag att skriva om min ponny Zinta, som enligt mig var min allra första ponny <3  (hade en shettis innan men träffade den väldigt sällan samt att hon dog när jag var mycket liten. ) 

 

När jag var 6 år så började jag tjata om att jag ville ha en ponny, hade då ridit ca ett år på ridskola. Mormor sa ju som ni säkert förstår att jag inte var redo, att det var för dyrt och att jag inte kunde rida en ponny som inte var ridskolehäst. 
Men skam den som ger sig!
när jag var 7 år så började mormor säga att vi skulle se längre fram om vi kunde låna en snäll ponny av någon. 
så på påsklovet innan jag fyllde 8 år så satt jag och bläddrade i min sönderbläddrade hästbok om allt jag trodde man behövde veta för att klara av en egen ponny. 
ut ur boken trillade ett kuvert och nyfiken skit som man var så var man ju bara TVUNGEN att kolla, där i låg en himla massa pengar, något jag också bara var tvungen att göra var att fråga mormor om jag fick räkna dem!
10 000 kronor... 
Självklart ville jag ju fråga vad mormor tänkte göra med pengarna och svaret jag fick kommer jag aldrig att glömma, det var första gången jag gråtit av ren och skär lycka 
"Ja, jag tänkte ju att vi skulle åka och köpa en ponny idag :)" 

Mormor skulle aldrig skoja med mig om något sånt så jag gick ju i taket och grät hejdlöst av glädje. 
Den här ponnyn hade mormor fått nys om av Lena, hennes syster som har en av de bästa hästsportbutikerna i sverige enligt mig (diplomerad sadelutprovad som varit i tjänst i 40 år). 

 

Ponnyn stog i växjö, alltså bara tre mil ifrån mig, vi åkte och hämtade transporten hos Lena och åkte emot teleborgs ridskola. 
När vi kom fram gick vi runt och kollade, vi var lite tidiga, men mormor hittade boxen hon brukade stå i så att vi kunde läsa oss till lite om henne. 

 

född 84.... HON ÄR GAMMAL JUUUUU var ju det jag utbrast, men sen så förklarade mormor för mig att man inte kan ha en häst som är 4-5 när man är så ung och liten som jag är, man behöver en trygg som man kan lita på.

 

Då mötte ägarna oss och hälsade vänligt på mig, de hade ställt upp ponnyn utanför stallet i solen, där stog hon, den finaste ponnyn jag någonsin sett, jag behövde bara se henne för att veta att fick jag inte henne så skulle jag inte ha någon!
Flickan som ägde henne var äldre än jag, kanske 14,15 år och hon frågade snällt om jag ville prova att rida henne!
Såklart jag ville, så de sadlade henne och morfar lyfte upp mig i sadeln, jag precis nedanför sadeln på henne, lite stor kanske men jag kände mig så trygg där uppe. 
Vi skrittade runt i en paddock och flickan var snäll och ledde mig runt där, efter ca 15 minuter frågade hon om jag ville trava och det var klart jag ville prova det och det var så tryggt och när flickan saktade av och hjälpte mig ner så sprang jag direkt och kramade om mormor och utbrast, henne eller ingen mormor!
så henne blev det, Zinta den "gamla" ponnyn som tog mitt hjärta från första stund. 
En halvtimme senare stog hon i transporten på väg hem till oss. 

 

Idag har jag haft henne i 10 år och nästa vår fyller hon 29, NU om något är hon gammal min dam :)
och vi har gått igenom så sjukt mycket tillsammans, hon lärde mig rida lätt, att galoppera i lina, att galoppera i skogen, att hoppa i skogen, allt som en nybörjarhäst kan lära mig, det lärde hon mig. 
Dock trodde jag ett par tre gånger att jag skulle förlora henne, något vi upptäckte var att hon väldigt lätt fick fång, dock så visste vi så pass lite om det att vi inte hann se fångkänningarna två andra gånger, så tre gånger hade hon fång, tre gånger fick hon lång vila utan bete och med sprutor. 

Men efter de gångerna så lärde vi oss att hon inte kunde gå på betet på det sättet så vi passade på henne och skulle vi iväg fick hon gå på det lite magrare betet. 
Veterinären trodde inte att hon skulle klara sig till 25 men hon är om inte allt för länge 29 år, så där har vi ju inte misslyckats!

Vår plan med Zinta har aldrig varit att sälja henne, utan hon kommer bli kvar hos oss till sina sista andetag, hon kommer aldrig att byta hem såklart, i den här åldern är det barmhärtigare att avliva dem. 
Zinta har aldrig varit den mest tillgivna ponnyn jag haft, hon har aldrig varit den med mest kapacitet, aldrig varit den gladaste eller den mest gosiga, tvärt om, hon gillade inte att man kramade henne eller klappade henne i ansiktet, hon hoppade fint, vi har hoppat 70 centimeter när vi båda var yngre men hon skulle inte vara någon tävlingsponny precis, även om den andra tjejen tävlade henne mycket. 

Men hon är den hästen som har betytt mest för mig i hela mitt liv, för mig kommer hon alltid att vara nummer ett, ingen kan ta hennes plats, ingen, hon är min fina fina prinsessa och det kommer hon vara även när den dagen kommer då hon inte vandrar bredvid mig mer än i tankarna.. 

 

här kommer några bilder, på några så har vi fångat några av de få ögonblick som hon tillåter sig att vara tillgiven och där hon tillåter mina kramar. några är väldigt suddiga dock :) 

 

 

Kom igen, signera denna listan här nu!
Den stackars flickan har blivit slagen till döds av sina fosterföräldrar, hon har fått bruten arm, skärsår i munnen, slag emot huvudet och till sist tog det hennes liv! 
MEN DE SKYLDIGA KOM UT EFTER 77 DAGAR!!!
Jag har skrivit på för att fosterföräldrarna ska få det straff de förtjänar, ett liv bakom galler!

 

Kommer berätta och visa lite bilder även på en annan av de hästar jag haft, Golden Grant 309 står på tur!

 

Golden Grant 309, Tulle som jag kallade honom kom till mig av en slump. 
Efter Cooken så ville jag knappt tänka på att ha häst, det kändes inte roligt!
Visst kollade jag på annonser men jag läste ingen information, kollade bara på bilderna. 
En dag satt jag ute på blocket och kollade runt lite och då såg jag honom!
"Snällt Halvblod Uthyres" stog det i annonsen.

 

På bilden var det en gyllene häst som jag säger, han var lite guldaktigt fuxfärgad!

Enligt annonsen var han 15 år och halvblod och mormor tyckte att han verkade ju trevlig. 
Han ägdes av Gert Brandon på Tenhults hästuthyrning.

Så mormor ringde dit och kollade om han fanns kvar, vilket han gjorde, han stog i Varberg, ca 3 timmar ifrån oss. 

Vi fick numret till fodervärdarna och bestämde att vi skulle komma och titta på honom nästa söndag, det skadar ju inte att kolla. 
Dock så tänkte jag vara hård, jag visste ju att Golden inte alls skulle vara som Cooken, om jag bara visste hur rätt jag hade.. 
Jag kom dit och det första jag fick höra var att han inte alls var ett halvblod utan en Fullblod/halvblodskorsning!
Jag blev lite osäker, för tidigare har jag inte haft så bra erfarenheter av fullblod, Julia som tjejen hette sa att han kunde springa och springa men blev aldrig trött, nervositeten och rädslan kom ju som ett brev på posten men vi hämtade honom i hagen, och han var såå snäll!

Jag stog och ryktade honom en stund sedan så blev han sadlad och tränsad och sen var det dags att provrida. 
Vi var ute på en åker och jag tänkte att där ville jag inte ge honom en chans att springa iväg, men han gjorde inte en ansats till att göra något trots att det blåste ganska krafigt och att han var på ett enormt öppet fält. 
där skrittade jag och travade lite, tyckte inte att han var särskilt speciell där. 
Men sen var det dags att galoppera och då fick jag rida på en väg som var precis nära en väg full med lastbilar osv, men inte ett öra rörde han utan han galopperade fram och tillbaka där och galoppen den svävade fram. 
Jag kom på mig själv med att le och mormor blev ju såklart glad att jag såg nöjd ut för hon hade ju fallit för honom med!

Det första mormor sa till mig när jag hoppade av var: 
- Det här är hästen för dig va? Det är honom du vill ta hem? 

Jag kunde inget annat än att nicka och le!
En vecka senare så stog han i transporten hem och vi påbörjade våra 2½ år tillsammans.

 

Första veckan så red jag nästan varje dag för att lära känna honom och veckan efter, på helgen så startade vi faktiskt vår första klubbtävling!
hoppade bara 50+60 cm för att få känna lite på honom. 
Han var en underbar häst som ALDRIG vägrade, han vägrade bara EN ENDA gång med mig under de åren vi hade och då fattade han inte att vi skulle hoppa, helt och hållet mitt fel alltså!

 

Han rev hellre hinderstöd och allt istället för att stanna, jag kom alltid hem med minst två rosetter från klubbtävlingarna för han rev aldrig heller!
Snällare häst kunde man knappast hitta, det var ingen häst som var så snäll och lyhörd som honom, det jag tänkte, gjorde han sekunden efter!

Vi hann komma upp till det stadiet då vi hoppade 90 banor på träning och "tävlade" 80 cm.

 

De åren jag hade honom har varit de lyckligaste åren i hela mitt hästägarliv so far! 
Vi gjorde allting tillsammans, vi badade, raceade, hoppade, red barbacka, joggade, ALLT!

Tyvärr var jag tvungen att lämna tillbaka honom då jag skulle börja gymnasiet och jag tjatade och grät och bönade och bad att jag skulle få ta honom med mig, men mormor sa att det inte gick!

Så nationaldagen 2009 så åkte han tillbaka tilltenult och det var den sista gången jag såg honom.... 

 

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom och saknar honom, det går inte en dag utan att jag ångrar att jag valde från början att bo på skolan, hade jag inte gjort det så hade jag kunnat ha honom kvar, det går inte en enda dag utan att jag funderar på om jag faktiskt hade kunnat få köpa honom senare och bara ge honom några sista år utan att behöva åka runt hela tiden, och det kommer aldrig gå en dag utan att jag tänker på hur mycket jag älskar honom och hur mycket han gav mig <3

 

Har ett tag haft lite känslan av att jag kanske skulle sluta rida.. 
Jag är alltid taggad till ridningen men jag känner mig inte som om jag blir bättre. 
Jag känner mig kass helt enkelt, och det är inte känslan man vill ha när man har slitit hela sitt liv med ridningen...
Ska vara med på klubbhoppningen nu den 28 och får helt enkelt känna efter denna terminen hur jag känner sen får jag se om jag fortsätter rida eller om jag lägger det på hyllan, vill ju inte känna att jag betalar och kämpar men inte utvecklas.. 

Jag gillar att vara på BPK, inget med det, jag tycker att alla är trevliga, fin gemenskap och ridlärarna är världens bästa!

Har utvecklats enormt under det året jag varit elev här, men är i en period just nu som jag känner att jag inte utvecklas, utan bara faller bakåt. 
Sen hoppas jag ju att det går bra på klubbtävlingen, den första med Depa på evigheter, går det bra så kanske jag blir lite mer motiverad att fortsätta, jag får se. 
Ska se om jag kan prata med någon som kanske kan ge lite tips på hur man får igen motivationen!

 

Jag kommer nu berätta och visa lite bilder på min D-ponny Captain Cook. 
Han finns inte längre på Jorden utan fick vandra vidare i Februari år 2008. 

Han var den första hästen som jag hade helt och fullt ansvar för.

Jag cyklade med glädje genom regn och rusk med feber och hosta för att pyssla om och rida min fina ponny.

Ponnyn med kapacitet som jag inte ens trodde att en så liten kropp kunde hålla, mitt framtidslöfte.

 

Captain Cook var ett Danskt halvblod, 148 cm hög efter den fina hingsten May Sherif och Undan Stoet Pernille.

Fux med bläs och vita strumpor, drömhästen!

Han var 21 år när jag köpte honom och vi köpte honom av min mormors syster endast för att jag skulle lära mig ansvaret!

Men grejen var då den att jag var tvungen att börja från början med honom eftersom han hade stått i en hage i 10 år och med min ringa erfarenhet var det min uppgift då att rida igång honom först. 
Dock var jag utan sadel i över en månad så det blev en massa longering, hantering och ledarskap osv.

 

Första ridturen var lite skritt på ett stort fyrkantspår som slutade med en flygtur som hette duga.

Under ett halvår kämpade jag, grät, skrek, trillade av, slet och kämpade lite till.

Vi kom fram väldigt fort när jag väl börjat galoppera med honom, dock var han en fartdåre ut i hovarna och lilla jag hade inte en chans att sätta emot när han fick för sig att sticka!

Sista gången jag red honom kommer jag alltid ångra i hela mitt liv.
Vi hoppade på en volt, och allt gick bra, men rödhårig som han var så ville han testa gränser, vi skulle åt vänster men han sprang åt höger och kraften i hans vändninggjorde att jag slängdes åt vänster och slungades in i manegeväggen. Då fick jag nog, jag hade förtusan bara ridit i 6 år på ridskola och lite hemma på min C-ponny i skogen, jag kunde inte detta, jag klarade det inte!
Jag sa till mormor de ord jag alltid kommer ångra: 
Skicka iväg honom, sälj honom vad som helst bara jag slipper det aset!

Mitt i all ilska så överreagerade jag eftersom jag var ju rädd!

 

Under hela denna tiden så var han mycket sjuk, han kunde ridas men hade väldiga besvär med varbildning i skapet, vi hade ut veterinärer och de kunde inte på några test fatta vad det var, den enda förklaringen de hade var att han hade blivit biten av stingflugor och att det hade blivit en infektion som klättrat upp i kroppen, alltså inget vi på något sätt hade kunnat se. 

Vi behandlade med antibiotika-kräm i tre omgångar, det funkade inte, efter det fick han en infektionsdödande tvål som han skulle tvättas med men det hjälpte inte. 
Som sista utväg fick vi en dyr tre veckors kur på penicillin som han skulle ha tidig morgon och sen kväll, så varje dag innan skolan och precis innan stallet släckte och låste så skulle han ha det. 

 

Han blev bättre och bättre och hoppet infann sig sakta om att han skulle bli bra, efter en helg då jag avrit på konfirmationsläger så kom jag hem och han hade rasat i vikt uder helgen, säkert 50 kilo mindre var han!
varet rann som aldrig förr och ner för benen och han hade så ont så han hade svårt att bara gå ut i sin hage som låg närmast stallet. 

 

Veterinären kom och de kom fram till att det inte fanns så mycket mer att göra än att döma ut honom. 
När jag kom hem från skolan satt mamma i soffan och såg jätteledsen ut, hon berättade för mig att under tiden jag var i skolan så hade de pratat med KSL och de skulle komma och avliva och hämta honom tisdagen klockan 9.

Hela min värld föll samman, Cooken, min fina ponny, han skulle försvinna och aldrig skulle jag få sitta på hans rygg mer!
Jag var otröstlig men jag gjorde allt för att han skulle må bra det sista han gjorde, han fick så mycket hö han bara kunde äta, jag friserade honom, tvättade honom, bäddade hans box extra mysig och sista dagen i livet så gav jag honom så mycket äpplen, morötter, betfor, sockerbitar och hästgodis som han bara kunde äta, jag gjorde i ordning en hink han skulle få att äta precis innan så att han skulle vara lugn men jag fick veta efteråt att han varit så belåten att han bara tog några tuggor för att vara snäll. 

 

Jag kommer aldrig glömma allt han lärde mig och allt vi hann med trots att han bara fanns med mig i 6 månader.

Tack min fina vän för allt du gav mig och förlåt att jag inte kunde göra mer för dig, hade jag vetat vad jag visste idag hade jag gjort allt allt allt för att du skulle få leva vidare....

 

R.i.p Captain Cook 2008 <3

 

 

Idag fick jag rida Depan igen :D
Gud vad roligt att jag börjat få rida henne igen!
Det var då på tiden! ;) 

Vi hade förberedande hoppning idag och det gick super bra!
Har egentligen inte så mycket kommentarer om detta ridpasset!

Istället för hoppträningen nästa tisdag så kommer jag att rida två hoppträningar på torsdag om två veckor, men det passar mig alldeles utmärkt!

Frågade Sara om jag fick tävla Depa med, fick klartecken, vilka höjder jag skulle hoppa fick jag bestämma helt själv, som det ser ut nu så börjar jag med småklasser denna gången eftersom det är första tävlingen sen dippen. 
blir nog 60 + 70 cm men om det går riktigt bra på träningarna på torsdagen så kommer jag nog ändra till 70+80 :) 

ni får ha en supertrevlig dag så skriver jag nästa gång jag har något hästigt på gång :D