Precis som jag skrivit om de andra hästarna och visat bilder kommer jag att skriva om min ponny Zinta, som enligt mig var min allra första ponny <3  (hade en shettis innan men träffade den väldigt sällan samt att hon dog när jag var mycket liten. ) 

 

När jag var 6 år så började jag tjata om att jag ville ha en ponny, hade då ridit ca ett år på ridskola. Mormor sa ju som ni säkert förstår att jag inte var redo, att det var för dyrt och att jag inte kunde rida en ponny som inte var ridskolehäst. 
Men skam den som ger sig!
när jag var 7 år så började mormor säga att vi skulle se längre fram om vi kunde låna en snäll ponny av någon. 
så på påsklovet innan jag fyllde 8 år så satt jag och bläddrade i min sönderbläddrade hästbok om allt jag trodde man behövde veta för att klara av en egen ponny. 
ut ur boken trillade ett kuvert och nyfiken skit som man var så var man ju bara TVUNGEN att kolla, där i låg en himla massa pengar, något jag också bara var tvungen att göra var att fråga mormor om jag fick räkna dem!
10 000 kronor... 
Självklart ville jag ju fråga vad mormor tänkte göra med pengarna och svaret jag fick kommer jag aldrig att glömma, det var första gången jag gråtit av ren och skär lycka 
"Ja, jag tänkte ju att vi skulle åka och köpa en ponny idag :)" 

Mormor skulle aldrig skoja med mig om något sånt så jag gick ju i taket och grät hejdlöst av glädje. 
Den här ponnyn hade mormor fått nys om av Lena, hennes syster som har en av de bästa hästsportbutikerna i sverige enligt mig (diplomerad sadelutprovad som varit i tjänst i 40 år). 

 

Ponnyn stog i växjö, alltså bara tre mil ifrån mig, vi åkte och hämtade transporten hos Lena och åkte emot teleborgs ridskola. 
När vi kom fram gick vi runt och kollade, vi var lite tidiga, men mormor hittade boxen hon brukade stå i så att vi kunde läsa oss till lite om henne. 

 

född 84.... HON ÄR GAMMAL JUUUUU var ju det jag utbrast, men sen så förklarade mormor för mig att man inte kan ha en häst som är 4-5 när man är så ung och liten som jag är, man behöver en trygg som man kan lita på.

 

Då mötte ägarna oss och hälsade vänligt på mig, de hade ställt upp ponnyn utanför stallet i solen, där stog hon, den finaste ponnyn jag någonsin sett, jag behövde bara se henne för att veta att fick jag inte henne så skulle jag inte ha någon!
Flickan som ägde henne var äldre än jag, kanske 14,15 år och hon frågade snällt om jag ville prova att rida henne!
Såklart jag ville, så de sadlade henne och morfar lyfte upp mig i sadeln, jag precis nedanför sadeln på henne, lite stor kanske men jag kände mig så trygg där uppe. 
Vi skrittade runt i en paddock och flickan var snäll och ledde mig runt där, efter ca 15 minuter frågade hon om jag ville trava och det var klart jag ville prova det och det var så tryggt och när flickan saktade av och hjälpte mig ner så sprang jag direkt och kramade om mormor och utbrast, henne eller ingen mormor!
så henne blev det, Zinta den "gamla" ponnyn som tog mitt hjärta från första stund. 
En halvtimme senare stog hon i transporten på väg hem till oss. 

 

Idag har jag haft henne i 10 år och nästa vår fyller hon 29, NU om något är hon gammal min dam :)
och vi har gått igenom så sjukt mycket tillsammans, hon lärde mig rida lätt, att galoppera i lina, att galoppera i skogen, att hoppa i skogen, allt som en nybörjarhäst kan lära mig, det lärde hon mig. 
Dock trodde jag ett par tre gånger att jag skulle förlora henne, något vi upptäckte var att hon väldigt lätt fick fång, dock så visste vi så pass lite om det att vi inte hann se fångkänningarna två andra gånger, så tre gånger hade hon fång, tre gånger fick hon lång vila utan bete och med sprutor. 

Men efter de gångerna så lärde vi oss att hon inte kunde gå på betet på det sättet så vi passade på henne och skulle vi iväg fick hon gå på det lite magrare betet. 
Veterinären trodde inte att hon skulle klara sig till 25 men hon är om inte allt för länge 29 år, så där har vi ju inte misslyckats!

Vår plan med Zinta har aldrig varit att sälja henne, utan hon kommer bli kvar hos oss till sina sista andetag, hon kommer aldrig att byta hem såklart, i den här åldern är det barmhärtigare att avliva dem. 
Zinta har aldrig varit den mest tillgivna ponnyn jag haft, hon har aldrig varit den med mest kapacitet, aldrig varit den gladaste eller den mest gosiga, tvärt om, hon gillade inte att man kramade henne eller klappade henne i ansiktet, hon hoppade fint, vi har hoppat 70 centimeter när vi båda var yngre men hon skulle inte vara någon tävlingsponny precis, även om den andra tjejen tävlade henne mycket. 

Men hon är den hästen som har betytt mest för mig i hela mitt liv, för mig kommer hon alltid att vara nummer ett, ingen kan ta hennes plats, ingen, hon är min fina fina prinsessa och det kommer hon vara även när den dagen kommer då hon inte vandrar bredvid mig mer än i tankarna.. 

 

här kommer några bilder, på några så har vi fångat några av de få ögonblick som hon tillåter sig att vara tillgiven och där hon tillåter mina kramar. några är väldigt suddiga dock :)