Jag kommer nu berätta och visa lite bilder på min D-ponny Captain Cook. 
Han finns inte längre på Jorden utan fick vandra vidare i Februari år 2008. 

Han var den första hästen som jag hade helt och fullt ansvar för.

Jag cyklade med glädje genom regn och rusk med feber och hosta för att pyssla om och rida min fina ponny.

Ponnyn med kapacitet som jag inte ens trodde att en så liten kropp kunde hålla, mitt framtidslöfte.

 

Captain Cook var ett Danskt halvblod, 148 cm hög efter den fina hingsten May Sherif och Undan Stoet Pernille.

Fux med bläs och vita strumpor, drömhästen!

Han var 21 år när jag köpte honom och vi köpte honom av min mormors syster endast för att jag skulle lära mig ansvaret!

Men grejen var då den att jag var tvungen att börja från början med honom eftersom han hade stått i en hage i 10 år och med min ringa erfarenhet var det min uppgift då att rida igång honom först. 
Dock var jag utan sadel i över en månad så det blev en massa longering, hantering och ledarskap osv.

 

Första ridturen var lite skritt på ett stort fyrkantspår som slutade med en flygtur som hette duga.

Under ett halvår kämpade jag, grät, skrek, trillade av, slet och kämpade lite till.

Vi kom fram väldigt fort när jag väl börjat galoppera med honom, dock var han en fartdåre ut i hovarna och lilla jag hade inte en chans att sätta emot när han fick för sig att sticka!

Sista gången jag red honom kommer jag alltid ångra i hela mitt liv.
Vi hoppade på en volt, och allt gick bra, men rödhårig som han var så ville han testa gränser, vi skulle åt vänster men han sprang åt höger och kraften i hans vändninggjorde att jag slängdes åt vänster och slungades in i manegeväggen. Då fick jag nog, jag hade förtusan bara ridit i 6 år på ridskola och lite hemma på min C-ponny i skogen, jag kunde inte detta, jag klarade det inte!
Jag sa till mormor de ord jag alltid kommer ångra: 
Skicka iväg honom, sälj honom vad som helst bara jag slipper det aset!

Mitt i all ilska så överreagerade jag eftersom jag var ju rädd!

 

Under hela denna tiden så var han mycket sjuk, han kunde ridas men hade väldiga besvär med varbildning i skapet, vi hade ut veterinärer och de kunde inte på några test fatta vad det var, den enda förklaringen de hade var att han hade blivit biten av stingflugor och att det hade blivit en infektion som klättrat upp i kroppen, alltså inget vi på något sätt hade kunnat se. 

Vi behandlade med antibiotika-kräm i tre omgångar, det funkade inte, efter det fick han en infektionsdödande tvål som han skulle tvättas med men det hjälpte inte. 
Som sista utväg fick vi en dyr tre veckors kur på penicillin som han skulle ha tidig morgon och sen kväll, så varje dag innan skolan och precis innan stallet släckte och låste så skulle han ha det. 

 

Han blev bättre och bättre och hoppet infann sig sakta om att han skulle bli bra, efter en helg då jag avrit på konfirmationsläger så kom jag hem och han hade rasat i vikt uder helgen, säkert 50 kilo mindre var han!
varet rann som aldrig förr och ner för benen och han hade så ont så han hade svårt att bara gå ut i sin hage som låg närmast stallet. 

 

Veterinären kom och de kom fram till att det inte fanns så mycket mer att göra än att döma ut honom. 
När jag kom hem från skolan satt mamma i soffan och såg jätteledsen ut, hon berättade för mig att under tiden jag var i skolan så hade de pratat med KSL och de skulle komma och avliva och hämta honom tisdagen klockan 9.

Hela min värld föll samman, Cooken, min fina ponny, han skulle försvinna och aldrig skulle jag få sitta på hans rygg mer!
Jag var otröstlig men jag gjorde allt för att han skulle må bra det sista han gjorde, han fick så mycket hö han bara kunde äta, jag friserade honom, tvättade honom, bäddade hans box extra mysig och sista dagen i livet så gav jag honom så mycket äpplen, morötter, betfor, sockerbitar och hästgodis som han bara kunde äta, jag gjorde i ordning en hink han skulle få att äta precis innan så att han skulle vara lugn men jag fick veta efteråt att han varit så belåten att han bara tog några tuggor för att vara snäll. 

 

Jag kommer aldrig glömma allt han lärde mig och allt vi hann med trots att han bara fanns med mig i 6 månader.

Tack min fina vän för allt du gav mig och förlåt att jag inte kunde göra mer för dig, hade jag vetat vad jag visste idag hade jag gjort allt allt allt för att du skulle få leva vidare....

 

R.i.p Captain Cook 2008 <3